ja, jag läste det. brevet som har väntat på mig ända sedan min syster åkte, som jag skulle öppna vid ngt tillfälle när jag var ledsen/deppig och behövde en posivit och glad madeleine. den dagen var igår, vid 12 på natten. jag stängde dörren, la mig i sängen med kuvertet framför mig, såg det igenklistrat. öpnnade det. och läste, tårarna kom typ efter första meningen. jag bölade mig igenom hela brevet, men det var underbart, döbra. jag blev uppmuntrad och jätteglad, jag förstod vad jag hade att kämpa för. och inser att jag borde vara som du, positiv och glad, se glädjen med livet och se det positiva för varje dag som går. men jag har lätt för att bli negativ, och när det väl har satt igång fortsätter det.
i brevet fanns också massa bilder, på oss när vi är glada och är tillsammans, det var så kul att se, jag älskar bilder, alla dom här bilderna fick mig att tänka tillbaka, och det sjuka var att jag kom ihåg vartenda ögonblick då bilden togs som om det var igår. vissa minnen sätter sig, alla dom gjorde det.
.. jag vet inte, men på ngt sätt var det ett stort steg att öppna brevet efter typ 2 månader (1 ½ ? känns iaf som en evighet).
jag är iaf glad att jag gjorde det, idag satte jag mig ner med läxorna igen, och det flöt på hyfsat bra, jag vet inte. men man behöver nog ett sammanbrott för att sedan ta tag i det igen och kämpa. eller behöver man en madeleine? om man inte har det kan man ta en annan syster, mamma, pappa? för dom är lika bra :) 

tack för att ni finns.
utan er hade jag inte klarat mig.